Oväder?
För övrigt är det hur mysigt som helst i stan nu! =)
Ett stort kors i taket!
Jag sitter nu nedkrupen i soffan med en kopp te i handen, när jag kolla ut genom fönstret ser jag ingenting förutom vitt, vitt, vitt..detta beror inte på den snöstorm som yr utanför. Utan det faktum att snön har lagt sig som ett skyddande lager på fönstrena. Det får mig att tänka på fjällen när man sitter vid köksbordet på kvällen och spelar det obligatoriska kortspelet, som min bror i vilda protester hävdar att vi för varje år byter regler på. När man slänger en blick ut genom den lilla köksfönstret slår det en hur mörkt det är där ute, men när man sitter vid köksbordet på morgonen så inser man att det fortfarande är mörkt ute! eller i alla fall i det ena fönstret, för utanför ligger en stor snöhög som täcker hela fönstret! Precis så känns det nu, och då ska ni minnas gott folk, att jag bor på andra våningen och befinner mig INTE i en liten stuga mitt ute i ingenstans i Vilhelminas skogar!
Häromdagen satt jag i min lilla bil och var på väg genom en rondell, som de flesta vet är det inte många som kan det här med att blinka rätt i en rondell. Det klassiska är när en bil kommer mot en rondell och ska svänga vänster, den börjar blinka höger, byter snabbt till vänster, för att sen avsluta med höger igen. Klassiskt. Hur som helst, jag satt där och väntade på att en bil skulle ta sig ur rondellen, den körde sakta, sakta men blinkade rätt. Tyckte det var lite lustigt och tanken slog mig att det säkert måste vara en övningskörning. Gissa om jag fnittrade åt mig själv när jag sedan ser den gröna skylten bak när bilen kör förbi! Man kan sammanfatta den här iakttagelsen genom följande ord; Hur vet man att en bil körs av en som övningskör utan att se skylten? Jo, det är den enda bilen i rondellen som blinkar rätt.
Nu börjar min rygg kännas väldigt sliten, det kan ha att göra med att jag skottade min parkering idag med vad som lätt kan vara den minsta snöskyffeln som gjorts, fattar inte varför jag köpte den. Hur som helst, dags att sova! Men jag lovar, jag skaaa bli bättre på att uppdatera!
Jag hoppas på fjällen i år
Tindrande ögon
En dag förra året. Går det att njuta mer?
varm, skön säng.
Jag fick på mig raggsockorna och drog på mig en huvtröja, sen var det bara att ta sig till badrummet och ta en dusch. Jag tvärstannade när jag kom utanför sovrumsdörren, mina ögon föll på vädret utanför. Dimma. "Vad i hela världen" muttrade jag. "Sju minus igår och så dimma idag!". Det är då jag inser att det inte alls är dimma, när mina ögon börjar vänja sig med ljuset inser jag att det faktiskt snöar. Jaaaa!! Genast blev det mycket lättare att göra sig klar och fara på jobbet!
Jag glömde berätta en sak från min IKEA vistelse i tisdags. Jag hade för en gång skull skrivit en lista för att komma ihåg allt jag behövde, eller iallafall trodde att jag behövde. Längst ner på listan stod det potatispress, ni vet en sån där som man gör potatismos med. Jag kom faktiskt ihåg att köpa en. Det är inte det denna lilla historia handlar om, utan den handlar om när jag skulle packa upp allting. Nej jag hade inte glömt packa den heller, den var med ända hem. Däremot hände något väldigt roligt när jag tömde den låda som den skulle ligga i. Jag passade på att lägga lite plast i lådans botten så att allting ska ligga still. När jag sedan stuvade ner allt i lådan igen, tog jag upp min press och tänkte att det var då allt bra att jag köpte en! Sedan vände jag mig mot IKEA-kassen igen och för att plockade upp resten av grejorna. När jag stack ner handen fiskade jag upp något välbekant... Jag drog sakta upp handen ur kassen. I handen höll jag en potatispress. Jag vände mig mot kökslådan igen, drog ut den och tittade ner. Där låg ytterligare en potatispress. Jag tog upp den och höll dessa två potatispressar framför mig. Förvirringen var totalt och jag såg verkligen ut som ett pucko. Till slut faller poletten ner. Sist jag var upp till Haparanda och IKEA köpte jag en press, men det glömde jag så klart helt bort när jag skrev min lilla kom-i-håg lista. Det är inte lätt att vara liten.
Jag längtar till julen.
Det är inte lätt alla gånger.
Varje gång jag ska gå och slänga sopor är jag rädd för att slänga nånting jag inte ska slänga, som till exempel nycklarna eller mobilen. Detta har gjort att jag har varit tvungen att utveckla sopslängandet till någon slags avancerad process som tar på tok för lång tid. Här om dagen tog det extra lång tid. Jag hade dels en kasse med kläder som jag skulle ta med till jobbet och dels två kassar som skulle slängas. Jag blev kallsvettig! Jag funderade i mitt stilla sinne hur jag skulle lyckas med detta konststycke utan att slänga kläderna.. Jag kom fram till att enda vettiga (?) sättet var att först gå till bilen och lägga kassen med kläderna där och sen gå till soprummet. sagt och gjort, jag packade på mig alla grejer som skulle med. Mobilen gömd i innerfickan, blippen och nycklarna till jobbet i fickan på bröstet, väl igendragen, nycklarna till lägenheten och bilen höll jag hårt i handen då den skulle användas omgående. Sen de tre kassarna förstås. Jag muttrar en hel del när jag går förbi soprummet mot bilen, "förbannat så dum man måste vara" hinner jag säga ex antal gånger. Väl framme vid bilen gäller det att se till att rätt kasse hamnar där. Till min stora förvåning upptäcker jag att alla tre kassar innehåller sopor.. inga kläder så långt ögat kan nå. Ni kanske förstår att det förekom viss förvirring hos mig vid det här laget. Men sen minns jag att jag hade lagt kläderna i en väska. Detta för att jag inte skulle blanda ihop kassen med sopkassarna. Ibland är man helt enkelt för smart för sitt eget bästa!
I tisdags var det dags, det som jag längtat så efter! Det som var en självklarhet när jag bodde hemma hos mamma och pappa. I K E A! Halv åtta hämtade Nina upp mig här på sjungande och så styrde vi mot Ersmark och Danne. Där bytte vi bil och sen började den två immar långa resa upp till Haparanda. Hade det varit för fyra år sedan hade jag tyckt att två timmar lång bilresa var i det längsta laget. Nu är det ingenting. Förbi Piteå, Luleå och Kalix, sen är man ju framme! Väl hemma börjar jag kika i mina kassar. Vad hade jag egentligen fått med mig hem? Ljus, ljusstackar, en matta, en sockerkaksform, en mortel och så lite andra små saker. Men till min stora förtvivlan upptäckte jag att jag hade inte köpt en enda grej som jag kunde skruva ihop!
Nu har jag precis fått en instruktion av Emelie hur man omformaterar sin dator. Önska mig lycka till! =)
Brunt och orange, blandat med en och annan isfläck
Jag sitter här framför datorn nu och verkligen försöker minnas vad som hänt sedan jag sist skrev ett inlägg, men jag inser till min förvåning att jag knappt minns vad jag gjorde nu i helgen. Detta beror inte på ett för stort alkoholintag i helgen som vissa kanske kan tro nu. Någon alkohol har nämligen inte ens nuddat mina läppar sedan juli tror jag. Konstigt nog har jag hela kylskåpet fullt av diverse flaskor, men de är nog mest tänkt som utfyllnad av mitt annars så tomma kylskåp. Ett kylskåp som jag för övrigt ska få utbytt på torsdag. Ni som känner mig väl vet att jag är som en liten kalv och dricker massvis med mjölk, men som det varit nu har jag inte kunnat göra det då mitt kylskåp vägrat bli kallt nog! Idag fick jag nog och ringde hyresvärden. Jag tog fram den lena rösten och berättade vänligt med bestämt, ni vet så där bestämt som bara jag kan, att nu ville jag minsann börja dricka kall mjölk till frukost! Det visade sig att mitt kylskåp var från år 1982 och dags att byta ut alltså. Jag hade det lite på känn, det är ju ändå brunt och orange inuti. Det medförde sig dock ett litet bekymmer. Alla mat som jag nu har i mitt kylskåp respektive frys, måste plockas ut innan torsdag morgon. Detta hade ju gått alldeles utmärkt att fixa med hjälp av kylboxar och isklampar, men tro inte att det är så enkelt! Jag jobbar nämligen hela dagen vilket betyder att om skulle jag lämna maten i kylboxen skulle den bli förstörd. Min första tanke som for genom huvudet var "jag bor alldeles för långt från mamma!" sen kom min arbetskamrat Anna på att jag kunde lämna maten i Ninas frys/kylskåp. Det var ju faktiskt lite enklare än att fara hem till mamma med maten....
Jag gör inte dirket många spännande saker under mina veckor, därför måste jag ta vara på de små sakerna som händer när jag hastar mellan jobben. Små saker som att jag fick vinterdäck innan de blev glashalt, ny kyl och frys så att mjölken blir kall, att jag blev uppraggad av en 19-åring, att jag börjar lära mig att inte ramla av gymbollen och alla andra små, men betydelsfulla saker.
Snart får jag plocka fram min hemliga gömma som jag har under sängen.
Eftertraktad kassörska och transportledare
Jag är inte bara dålig, jag är värdelös! men ack så eftertraktad =p
Min tid som den söta transportledaren på kommunen är nu över, eller det var i alla fall det som jag trodde när jag tog ut mitt överskott på flextimmar och en semesterdag för att åka ner till mamma och pappa för ompyssling. Jag tog ledigt tis-fre min "sista" vecka, Per skulle ändå köra till Stockholm på måndag kväll och klart man inte missar chansen att få slippa bussen och samtidigt få sällskap den långa resan! Väl hemma i byn tog jag det lugnt och njöt av tillvaron. Insåg att Arvid, minstingen i familjen hade vuxit ikapp sin kusin på två år! Det är som jag säger, faster måste snart ta och äta lite tillväxthormoner innan de kommer ikapp henne! Hann med att träffa tre föredetta Järbobor också! Anna hjälpte mig att klippa av min långa hästman...ja Emelie, jag vet att det är långt ;) sen fick jag umgås med Emelie en hel dag, riktigt mysigt. Helt plötsligt fick jag ett sms och så visade det sig att även Frida hade hittat till byn! fantastiskt hur tre stycken utflugna Järbobor kan lyckas pricka in en och samma helg! Fast det som är mest fantastiskt är hur Frida egentligen fick reda på att jag var hemma. Swahns är allt ett bra ställe.
Hur som helst, när jag väl bestämt mig för att lämna byn och bege mig uppåt igen föll det sig så perfekt att min privata chaufför, Per åter igen skulle till Stockholm. Bara att hoppa in i lastbilen och få skjuts uppåt alltå! Det är där i lastbilen, någonstans mellan stockholm och Sundsvall som jag förstår att jag inte alls gjort min sista dag som transportledare. Efter diverse funderingar föll det sig som så att jag nu kommer att jobba åt kommunen all min lediga tid, det vill säga all den tid som jag inte jobbar åt coop bygg på vardagarna. Har ju återgått till min plast i kassan på byggen, vilket gör att jag jobbar heltid där och typ halvtid på kommun.. Men jag är ung och alert, det här fixar jag! Bara jag får bukt med ryggskottet....
Det är i skogen jag hör hemma.
Kedjemail
Följande gick att läsa i mailet;
"Allt medan vi blir äldre, lär vi oss att vissa personer som vi trodde att aldrig skulle strunta i oss, helt säkert gör just det en dag.
Ditt hjärta kommer att brista, troligen mer än en gång och det blir svårare för varje gång.
Även du själv kommer att ha sönder hjärtan - kom då ihåg hur det kändes när ditt eget gick i bitar.
Du kommer att gräla med din bästa vän.
Du kommer att söka tröst hos en ny älskare, på grund av vad den förra låtit dig gå igenom.
Du kommer att gråta över att tiden går för snabbt och med tiden kommer du att förlora någon du älskar.
Så, ta för många foton, skratta för mycket och älska som om du aldrig blivit sårad, för om du så bara grubblar i 60 sekunder, är det en minut av för evigt förlorad lycka.
Hitta en pojke som säger att du är vacker och inte att du är bra, som ringer upp dig även om du slängt på luren, som stannar uppe bara för att se dig sova.
Vänta på pojken som kysser dig i pannan, som har lust att visa upp dig för hela världen om du så bara var iklädd en säck och som håller din hand inför sina vänner.
Vänta på honom som regelbundet påminner dig om hur mycket han älskar dig och om vilken tur han har som får vara med dig.
Vänta på honom som säger till alla sina vänner: ' Det är hon... ' "
En tillbakablick
Sommaren kom, planerna smeds. Sandstränder och sena kvällar utomhus stor på schemat. Det faktum att de olika jobben skulle ta upp större delen av sommaren skakades bort med ursäkter som "men de hinner vi ändå! Kvällen är ung!". Den här sommaren skulle allt hinnas med i alla fall! Den bittra sanningen är dock att vi idag kan läsa 12 augusti i almanackan, vilket betyder att hela sommaren har gått utan att ens hälften av planerna som smeds med glädje i början av sommaren har blivit genomförda. Skall man gråta? Nej! Nu börjar ju hösten och nya planer smids!
Bilden är tagen på en av mina promenader under början av sommaren
då planerna fortfarande smeds.
Hur svårt kan det vara?
Ja, hur svårt kan det egentligen vara att uppdatera en blogg på sommaren? Uppenbarligen är det de svåraste jag någonsin gett mig på, eller nu ska jag inte överdriva, men det var bra svårt! Efter att ha blivit mer eller mindre hotad av Emil känner jag mig nu helt enkelt tvungen att ta tag i mitt problem, men var skall man börja?
Skall man börja i den där änden där jag har jobbat konstant, vardag som helg? Nej, den änden är alldeles för tråkig och dessutom självförvållad. Om jag istället börjar med den änden att halva sommaren har gått och jag har badat en gång och solat två gånger? Nej, den är enbart tragisk och deprimerande. Hur vore det med den änden som jag under en och samma dag åt palt och åkte motorcykel för första gången i mitt liv? Fast den finns det inte så mycket mer att säga om än det jag precis sade. Jag kanske skall börja i den änden där jag faktiskt fick över 17 stycken myggbett idag? Nej, den änden är lika bra att inte prata om. Det bästa är att försöka glömma att det faktiskt kliar över hela kroppen.
Vilken ända skall jag egentligen börja med då? Det är sommar och livet flyter på, eller när jag skriver flyter låter det som om det stilla flyter fram likt den å som slingrar sig fram i utkanten av min hemby Järbo, och det är fel. Till och med väldigt fel. Mitt liv flyter på i det tempo som skulle kunna jämföras med, ja...något som helt enkelt flyter så snabbt att det är svårt att hänga med. I helgen fick jag dock stanna upp en liten stund och minnas tillbaka till den tiden då en sommar innebar sol,bad och väldigt mycket vila. Det finns en person som jag har mer minnen med än någon annan, den personen har jag känt sedan hon föddes, vilket är en månad efter mig. Anna, det var verkligen hur roligt som helst att du kom på besök i helgen! Jag hoppas att vi kan träffas lite längre tid nästa gång. Fast den dagen vi kan träffas och ta igen förlorad tid utan att jobbet kallar, det är nog den dagen vi sitter på en parkbänk på byn, gråhåriga, skrynkligare och kortare än idag.
Det är sommar, jag jobbar och jag gör mitt bästa för att hänga med.
Mellan hägg och syrén.
Annars trivs jag och mina husdjur som fiskarna i vattnet i den nya lägenheten! Jag har dock inte fått igång internet än vilket är orsaken till mina obefintliga inlägg. När det väl kommit igång skall jag ta min nya leksak (en systemkamera) och knäppa massvis med bilder och lägga ut här så ni som inte kan komma upp hit till de norra delarna av Sverige, får se hur jag lever och bor. Jag hade tänkt att jag skulle återgå till att ha en bild till varje inlägg, det blir lite personligare och lite roligare förhoppningsvis.
Jag är ensam, men jag har mycket att göra och många att träffa. Hur sammanfattar man det? Jo, jag har det allt riktigt bra!
En karusell jag faktiskt vill åka.
Hela denna karasell började den där eftermiddagen när telefonen ringde och jag svarade i tron om att det var min arbetsledare, men möttes av en kvinnlig röst som presenterades sig som en från Skebo (Ungefär som Sandvikenhus för er som inte vet). Det var nu som karusellen sakta började snurra. Sofia hade fått sin allra första, egna lägenhet och det var dags att flytta från Storgatan och David.
Packandet och sorterandet startades upp i lagomt tempo med tron att det skulle vara klart när dagen D kom. Det blir sällan som det var tänkt, det vet vi väl alla, och när dagen D kom hade jag hälften kvar. Dock hade jag en stund till på mig då min pedanta sida hade tagit över och jag kände att jag inte ville flytta in i lägenheten innan det var tapetserat i sovrum och vardagsrum. Det var alltså dags att ringa mina underbara föräldrar och fråga om inte de ville ha en undervisning i tapetsering för deras lilla, ensamma dotter. Jag tackar gudarna för att just dom är mina föräldrar! Efter två dagar med hårt arbete och slit var lägenheten helt underbart fin och klar för inflytt. (bilder läggs upp när internet hemma börjar fungerar) Jag måste även tacka gudarna för att jag känner världens snällaste lastbilschaufför som körde upp mina föräldrars gamla soffa och köksbord till mig! Jag kommer alltid stå i skuld till honom.. Det vet du Per.
Väl inflyttad i lägenheten började karusellen snurra riktigt fort och jag var beredd på att slänga mig ur i farten. Min arbetsledare, handledare eller räddare i nöden, jag vet inte vad jag skall kalla honom, ringde mig på fredag morgon klockan åtta. "Sover du?!" frågade han mig. "Nej nej!" Svarade jag då jag hade varit vaken sen sju. Två timmar senare var jag anställd som transportledare (version light) åt kommunen med start nu på fredag den 16 maj och med en anställning som just nu räcker till den 31 augusti. Detta betyder att det inte blir lika mycket Coop bygg för mig som jag hade tänkt mig, men jag skall försöka jobba varannan helg så länge orken finns.
Jag vet inte om karusellen börjar sakta ner, eller om den fortfarande väntar på att nå max fart, men jag återkommer och berättar allt!
Det var faktiskt vår i Skellefteå, men nu är det vinter igen.
Jag ropade hej innan jag hade hunnit över bäcken.
Det är mycket som händer omkring mig nu. Ni som känner mig bäst vet det och jag hoppas därför att ni förstår varför det inte kommer sådana där intressanta, intellektuella och djupa inlägg på ett tag. När allt har lagt sig kommer jag att börja skriva igen. Jag lovar, då skall jag berätta om alla mina missöden som dagligen händer i mitt liv, jag kommer förklara hur jag lyckats ta mig igenom ytterligare en vecka och jag kommer återskapa just det där ögonblicket då allting hände. Fram tills dess får ni stå ut med några mindre avancerade inlägg.
Det är trots allt vår i Skellefteå
"Jag är kvinna, ingen jävla maskin"
Vad har då Sofia sysslat med sedan sist? För det första har hon faktiskt varit hem till byn i en hel vecka och hälsat på alla där nere i "söder". Tack Per för skjutsen! Guld värt.
Varenda gång jag kommer hem blir det som en chock för mig. Dels för att min älskade mor möblerat om i hela huset, vilket gör att man springer runt som en yr hörna och försöker hitta saker. Självklart har hon fått hjälp av min älskade far, vilket gör att man hittar minst tre nymålade eller nytapetserade väggar i huset när man springer runt och letar efter sakerna man skall ha. Nästa gång jag kommer hem har visst en hel vägg försvunnit! Fast jag är i alla fall förvarnad. Hur som helst blir jag även chockad över hur "mina" barn växer och förändras! Den största har gått och blivit världens snyggaste kille, han kommer förblinda alla tjejer när han blir i den åldern då man får syssla med sådant. (Faster hoppas det dröjer många år tills dess) Hans lillasyster kommer göra detsamma med alla killar, kanske storebrors kompisar till och med? Den tösen är de vackraste jag sett på länge. Minstingen är fortfarande i det där stadiet då man enbart blir förblindad över hur söt han är, att en sådan liten person kan göra vuxna människor alldeles knäsvaga...
I samma veva som jag var söderut gick jag faktiskt och blev äldre. Nu är jag gammal nog att se det som en komplimang när det frågas om legitimation på uteställen och dylikt. Under kvällen med Anna insåg jag att man hinner mycket på 22 år. Alla minnen och allt man gjort med den tösen. Jag vet inte om man ska skratta eller gråta över att det inte finns mer kort knäppta under dessa år. I och för sig är det några av de kort som är knäppta som man önskar att aldrig såg dagens ljus. Anna, jag hade helt glömt bort Sjöjungfru-kortet..
Efter en vecka i söder var det tillbaka till verkligenheten i Norrland som gällde. Bara att dra på sig de orangekläderna och dra ner mössan för öronen alltså. Fast jag har även fått tagit på mig Coop-tröjan och tillbringat några timmar på byggen. Längtar redan till sommaren! I skrivandets stund har jag jobbat varje dag sedan förr förra måndagen. På fredag har jag jobbat varje dag i 18 dagar, men jag klagar inte!
Snart kommer nog våren till norrland också.
Nytt jobb.. i alla fall för stunden.
En kort sammanfattning av detta; 660 liters kärl är väldigt tunga och ibland går det faktiskt inte att flytta dessa med en kropp som väger runt femtio, även fast man är stark.
----
Denna dag spenderades på återvinningscentralen med lite sortering av farligt avfall, solning, traktoråkning och vågträning som sysselsättningar. Dagen var mycket lugn och inte allt för mycket energi lades ner, därför var jag både lugn och sansad när jag satte mig i bilen för hemfärd... ända tills jag kom till första rondellen! Redan före rondellen kom jag snabbt ikapp en bil som åkte fruktansvärt sakta, men jag tänkte inte mycket på det utan saktade bara ner och hoppades på att bilen skulle svänga åt ett annat håll innan E4:an. Vi svängde in i rondellen utan problem. Inge bilar åt vänster men på höger sida kom det en bil körandes, vilket en vanlig människa inte reflekterar allt för mycket på. I bilen framför mig satt däremot ingen vanlig människa. Denna person tvärnitade nämligen halvvägs in i rondellen och där stod vi som två fån. Jag hann uttrycka diverse känslor innan jag insåg varför bilen hade stannat. Föraren i bilen framför mig stannade för att släppa fram bilen som kom från höger. Ni vet, vi i Sverige har något som kallas högerregeln vilket gör att vi skall släppa fram bilar som kommer från höger, om vi själva inte kör på en huvudled..och lite andra undantag. Problemet i detta fall var att vi, som ni säkert redan kommit på, befann oss i en rondell där huvudregeln INTE gäller! Herrejisses!
