Sofia

Fick ett kedjemail häromdagen som faktiskt var mycket vettigt, ja förutom att man skulle skicka det till minst fem personer annars hände något fruktansvärt! Ungefär..


Följande gick att läsa i mailet;

"Allt medan vi blir äldre, lär vi oss att vissa personer som vi trodde att aldrig skulle strunta i oss, helt säkert gör just det en dag.
Ditt hjärta kommer att brista, troligen mer än en gång och det blir svårare för varje gång.
Även du själv kommer att ha sönder hjärtan  - kom då ihåg hur det kändes när ditt eget gick i bitar.
Du kommer att gräla med din bästa vän.
Du kommer att söka tröst hos en ny älskare, på grund av vad den förra låtit dig gå igenom.
Du kommer att gråta över att tiden går för snabbt och med tiden kommer du att förlora någon du älskar.

Så, ta för många foton, skratta för mycket och älska som om du aldrig blivit sårad, för om du så bara grubblar i 60 sekunder, är det en minut av för evigt förlorad lycka.
Hitta en pojke som säger att du är vacker och inte att du är bra, som ringer upp dig även om du slängt på luren, som stannar uppe bara för att se dig sova.
Vänta på pojken som kysser dig i pannan, som har lust att visa upp dig för hela världen om du så bara var iklädd en säck och som håller din hand inför sina vänner.
Vänta på honom som regelbundet påminner dig om hur mycket han älskar dig och om vilken tur han har som får vara med dig.
Vänta på honom som säger till alla sina vänner: ' Det är hon... ' "





.

Jag hörde stegen komma närmare, tunga men ändå märkligt snabba. Plötsligt tystnade ljudet. Luften blev varmare och svårare att andas, en underlig doft spred sig samtidigt som rummet kändes mindre och mindre. Jag blundade och tog några djupa andetag för att låta min kropp få en stor dos av doften som jag inte kunde placera. Jag såg en bild framför mig där jag satt i min gamla, röda toyota camry från 88. Med lätt lutad kropp, ena handen på ratten, medan den andra vilade på växelspaken. Utan större koncentration styrde jag bilen mellan hålen i vägen. Jag såg hur jag kom ut på Jäderforsrakan, med en näsa som var rynkad medan en doft spred sig i bilen. Vänta nu! Här har vi doften! Det är nu som jag vaknar ur min lilla dröm och kan placera den doft som sakta har spridit sig i hela rummet. Det är kogödsel! Tillbaka till verkligheten slet jag ögonen från datorn och vände sakta på huvudet, för att där mötas av mina arbetskamrater som precis varit 4 timmar i en gödselkulvert. Ännu en dag på jobbet, tänker jag med ett leende.


Sommaren kom, planerna smeds. Sandstränder och sena kvällar utomhus stor på schemat. Det faktum att de olika jobben skulle ta upp större delen av sommaren skakades bort med ursäkter som "men de hinner vi ändå! Kvällen är ung!".  Den här sommaren skulle allt hinnas med i alla fall! Den bittra sanningen är dock att vi idag kan läsa 12 augusti i almanackan, vilket betyder att hela sommaren har gått utan att ens hälften av planerna som smeds med glädje i början av sommaren har blivit genomförda. Skall man gråta? Nej! Nu börjar ju hösten och nya planer smids!