En karusell jag faktiskt vill åka.
Jag lovade att jag skulle återkomma med mina intressanta och lärorika inlägg när allt lugnat ner sig omkring mig. Jag ljuger om jag säger att det har gjort det, det snurrar mer än någonsin just nu. Likheterna mellan en hemsk karusell och mitt liv är slående. Ja, förutom att jag inte mår illa och är helt vettskrämd vill säga. Det här är den enda karusellen jag faktiskt både vill och klarar av att åka.
Hela denna karasell började den där eftermiddagen när telefonen ringde och jag svarade i tron om att det var min arbetsledare, men möttes av en kvinnlig röst som presenterades sig som en från Skebo (Ungefär som Sandvikenhus för er som inte vet). Det var nu som karusellen sakta började snurra. Sofia hade fått sin allra första, egna lägenhet och det var dags att flytta från Storgatan och David.
Packandet och sorterandet startades upp i lagomt tempo med tron att det skulle vara klart när dagen D kom. Det blir sällan som det var tänkt, det vet vi väl alla, och när dagen D kom hade jag hälften kvar. Dock hade jag en stund till på mig då min pedanta sida hade tagit över och jag kände att jag inte ville flytta in i lägenheten innan det var tapetserat i sovrum och vardagsrum. Det var alltså dags att ringa mina underbara föräldrar och fråga om inte de ville ha en undervisning i tapetsering för deras lilla, ensamma dotter. Jag tackar gudarna för att just dom är mina föräldrar! Efter två dagar med hårt arbete och slit var lägenheten helt underbart fin och klar för inflytt. (bilder läggs upp när internet hemma börjar fungerar) Jag måste även tacka gudarna för att jag känner världens snällaste lastbilschaufför som körde upp mina föräldrars gamla soffa och köksbord till mig! Jag kommer alltid stå i skuld till honom.. Det vet du Per.
Väl inflyttad i lägenheten började karusellen snurra riktigt fort och jag var beredd på att slänga mig ur i farten. Min arbetsledare, handledare eller räddare i nöden, jag vet inte vad jag skall kalla honom, ringde mig på fredag morgon klockan åtta. "Sover du?!" frågade han mig. "Nej nej!" Svarade jag då jag hade varit vaken sen sju. Två timmar senare var jag anställd som transportledare (version light) åt kommunen med start nu på fredag den 16 maj och med en anställning som just nu räcker till den 31 augusti. Detta betyder att det inte blir lika mycket Coop bygg för mig som jag hade tänkt mig, men jag skall försöka jobba varannan helg så länge orken finns.
Jag vet inte om karusellen börjar sakta ner, eller om den fortfarande väntar på att nå max fart, men jag återkommer och berättar allt!
Det var faktiskt vår i Skellefteå, men nu är det vinter igen.
Hela denna karasell började den där eftermiddagen när telefonen ringde och jag svarade i tron om att det var min arbetsledare, men möttes av en kvinnlig röst som presenterades sig som en från Skebo (Ungefär som Sandvikenhus för er som inte vet). Det var nu som karusellen sakta började snurra. Sofia hade fått sin allra första, egna lägenhet och det var dags att flytta från Storgatan och David.
Packandet och sorterandet startades upp i lagomt tempo med tron att det skulle vara klart när dagen D kom. Det blir sällan som det var tänkt, det vet vi väl alla, och när dagen D kom hade jag hälften kvar. Dock hade jag en stund till på mig då min pedanta sida hade tagit över och jag kände att jag inte ville flytta in i lägenheten innan det var tapetserat i sovrum och vardagsrum. Det var alltså dags att ringa mina underbara föräldrar och fråga om inte de ville ha en undervisning i tapetsering för deras lilla, ensamma dotter. Jag tackar gudarna för att just dom är mina föräldrar! Efter två dagar med hårt arbete och slit var lägenheten helt underbart fin och klar för inflytt. (bilder läggs upp när internet hemma börjar fungerar) Jag måste även tacka gudarna för att jag känner världens snällaste lastbilschaufför som körde upp mina föräldrars gamla soffa och köksbord till mig! Jag kommer alltid stå i skuld till honom.. Det vet du Per.
Väl inflyttad i lägenheten började karusellen snurra riktigt fort och jag var beredd på att slänga mig ur i farten. Min arbetsledare, handledare eller räddare i nöden, jag vet inte vad jag skall kalla honom, ringde mig på fredag morgon klockan åtta. "Sover du?!" frågade han mig. "Nej nej!" Svarade jag då jag hade varit vaken sen sju. Två timmar senare var jag anställd som transportledare (version light) åt kommunen med start nu på fredag den 16 maj och med en anställning som just nu räcker till den 31 augusti. Detta betyder att det inte blir lika mycket Coop bygg för mig som jag hade tänkt mig, men jag skall försöka jobba varannan helg så länge orken finns.
Jag vet inte om karusellen börjar sakta ner, eller om den fortfarande väntar på att nå max fart, men jag återkommer och berättar allt!
Det var faktiskt vår i Skellefteå, men nu är det vinter igen.
