Sofia

Jag blir som ett litet barn. Ögonen tindrar och det är nästan att jag ropar "mamma, mamma kom och kolla!". Nu vet jag att min älskade mor bor många mil bort, därför försöker jag agera så vuxet som möjligt. Det är däremot nästan en omöjlighet att dölja tindrande ögon och en sprallig kropp, men vad gör man när man som 22 åring älskar snö? Jag vet inte om det är politiskt rätt att erkänna att det enda man vill göra är att lägga sig ner och göra snö änglar?

Långt, långt bort hör jag hur något försöker väcka mig. Jag inser där i drömmen att nu är de bäst att försöka vakna! Jag öppnar ögonen försiktigt, försiktigt och sträcker ut armen för att försöka hitta mobilen. Där! Fort in med armen under täcket igen och stänga av. Ut med andra armen för att tända lampan och sen in med den lika snabbt. Jag hann aldrig fixa datorn innan jag åkte till jobbet igår, vilket gjorde att jag fick börja pyssla när jag kom hem vid halv nio tiden igår kväll. Klockan hann bli halv tolv innan jag fått till det ordentligt. Det var på grund av det här, som det var fruktansvärt svårt att kliva upp imorse. Mitt täcke var helt underbart varmt, alla mina tre kuddar omringade mig och värmde mig. Fattades bara ett par starka armar runt en, då hade det varit det perfekta tillståndet, men inte kunde jag ligga där och drömma, upp och hoppa! 

Jag fick på mig raggsockorna och drog på mig en huvtröja, sen var det bara att ta sig till badrummet och ta en dusch. Jag tvärstannade när jag kom utanför sovrumsdörren, mina ögon föll på vädret utanför. Dimma. "Vad i hela världen" muttrade jag. "Sju minus igår och så dimma idag!". Det är då  jag inser att det inte alls är dimma, när mina ögon börjar vänja sig med ljuset inser jag att det faktiskt snöar. Jaaaa!! Genast blev det mycket lättare att göra sig klar och fara på jobbet!

Jag glömde berätta en sak från min IKEA vistelse i tisdags. Jag hade för en gång skull skrivit en lista för att komma ihåg allt jag behövde, eller iallafall trodde att jag behövde. Längst ner på listan stod det potatispress, ni vet en sån där som man gör potatismos med. Jag kom faktiskt ihåg att köpa en. Det är inte det denna lilla historia handlar om, utan den handlar om när jag skulle packa upp allting. Nej jag hade inte glömt packa den heller, den var med ända hem. Däremot hände något väldigt roligt när jag tömde den låda som den skulle ligga i. Jag passade på att lägga lite plast i lådans botten så att allting ska ligga still. När jag sedan stuvade ner allt i lådan igen, tog jag upp min press och tänkte att det var då allt bra att jag köpte en! Sedan vände jag mig mot IKEA-kassen igen och för att plockade upp resten av grejorna. När jag stack ner handen fiskade jag upp något välbekant... Jag drog sakta upp handen ur kassen. I handen höll jag en potatispress. Jag vände mig mot kökslådan igen, drog ut den och tittade ner. Där låg ytterligare en potatispress. Jag tog upp den och höll dessa två potatispressar framför mig. Förvirringen var totalt och jag såg verkligen ut som ett pucko. Till slut faller poletten ner. Sist jag var upp till Haparanda och IKEA köpte jag en press, men det glömde jag så klart helt bort när jag skrev min lilla kom-i-håg lista. Det är inte lätt att vara liten.



Jag längtar till julen.