Sofia

Jag har äntligen fått i gång min dator! Eller rättare sagt, jag har fixat den så att den startar utan strömkabel vilket gör att jag nu kan använda den som den bärbara dator den egentlgen är. Jag har haft väldiga problem med min dator länge nu, men en vän till mig sa att jag skulle testa att pilla lite på batteriet för i bästa fall kunde det bara var det som var glappt. I dag kom jag ihåg det där och vände därför min dator upp och ner för att leta reda på batteriet. Jag vet inte om det var med glädje eller sorg som jag insåg att det inte var något fel på min dator eller battariet. Felet var bara den enkla saken att batteriet inte satt i....
----

Jag satt där och lyssnade till dansbandet Säxtättens och kände hur den där vinflaskan á la flygplanstorlek var överflödig. 110 personer och alla NCC:are på ett eller annat sätt. Från högsta hönset och ner till de riktiga arbetarna. Alla var där. Jag pratar förstås om NCCs middag som gavs på Skandic i lördags. Jag var uppklädd till tusan (i alla fall om man jämför med hur jag brukar se ut på vardagarna), lockat hår, svarta ögon, klänning och högklackat. Jag var nästan vacker som en dag. Brevid mig hade jag en David i kostym och skjorta, han var däremot lika vacker som en dag.    

I söndags var jag på min allra första korpen-innebandymatch. Nej gott folk, jag spelade inte. Det är en alldeles för liten boll och en klubba för mycket i den där sporten för min smak. Jag satt på läktaren och kollade när Glesbygdens IF mötte Tekniska kontoret. Glesbygdens IF, även kallat "Glesbygds", var det lag som jag hejade på. Detta trots att det andra laget inom kort kommer bli min nya arbetsplats en stund framöver, men för att återgå till "Glesbygds". Laget består av ungefär 15 stycken föredetta bondläppar som är avdankade hockeyspelare, därav deras något aggresiva spelsätt med tacklingar mot "sargen". Dessa "pojkar" är sådana som helt enkelt tycker att mat är en aning för gott för att avstå ifrån, därför kan man (i smyg!) ana så kallade "Lovehandles" på, om inte samtliga deltagare, så i alla fall på 3/4 av laget. Detta är förstås inget som är negativt för "pojkarna" utan detta gör det hela lite charmigare och lite trevligare. Allt detta fick mig att komma ihåg en serie som jag läste i tidningen, och som jag till min stora glädje klippte ut och sparade.

Jag satt där i mina egna tankar, värken i ryggen var som en irriterande fluga över mitt huvud, vilket gjorde att jag mest funderade hur jag skulle få den att sluta vara en pina. Jag var långt bort, minns inte vart, men det var ganterat ett bättre ställe än kassan på Coop. Jag märker att jag blir mer och mer irriterad, funderar ett tag om det är just för ryggen, men upptäcker ganska snart att det är något annat som stör mig. Jag lyfter blicken och spanar ut, upptäcker ett par som går och skrattar medan ett förfärligt oljud förföljer dem. Jag funderar en stund om de inte orkar lyfta sina varor utan drar dem efter sig. Efter en stund när de rundar torget ser jag vad det är för oljud. Det är en liten varelse, knappt stor nog att gå, som drar en barnsnösläde efter sig. Jag vickar på huvudet, och ler ett fånigt leende "så söt man kan vara" tänker jag. När ekipaget kommer fram till kassan där jag sitter med mitt leende är det dags att lägg upp varorna på bandet. Den lilla, helt underbart söta varelsen vill inte riktigt släppa taget om sin snösläde och brister därför ut i gråt, fortfarande sockersöt. "men gumman, du måste ge släden till tanten i kassan så hon kan ta betalt för den" säger mamman. Jag väcks ur min förundran över den lilla sockersöta varelsen. "Tant?! vänta nu, vem är tant?!" hinner jag tänka innan fadern i sällskapet försöker rädda situationen med kommentaren. "tant? haha!". Jag tar betalt, men allt går på rutin, jag är alleles för chockad för att sväva ut och kommentar allt. 

När den värsta cocken lagt sig förstår jag vad som hänt. Jag, Sofia Magdalena Söderblom, har blivit kallad "Tant" i 21-års ålder. Hur skall detta sluta?