Sofia

I lördags var det dags för årets största händelse. Snowboardpremiären! David kom med den briljanta idén att åka till inlandet där det finns mer snö och testa benen. Sagt och gjort. Lördag morgon vaknade jag alldeles för tidigt, men hur pigg som helst. MInns ni hur det var när man var liten och vaknade på julaftonsmorgonen? Full av förväntan och på ett strålande humör. Exakt så var det för mig denna morgon.

Själva åkandet gick över förväntan! Det är ändå konstigt att man efter ett så långt uppehåll bara kan ställa sig på brädan och swischa ner som om man inte gjort något annat under sommaren. Detta får ett litet hopp att tändas i mig. Ett hopp om att kanske, kanske sitter mina skidkunskaper i ryggraden. Jag åkte faktiskt skidor i åtta år innan jag bytte till brädan, men brädan har hängt med varje vinter sedan dess. Det blir ungefär tio år i år.. Ni förstår, jag har fått för mig att jag börjar bli för gammal för brädan och tycker därför att jag borde byta ut den. Vi får se hur det blir..

I morse när jag vaknade tassade jag försiktigt, försiktigt upp för att inte väcka David. Jag tog alla kläder i famnen och tassade ut i hallen för att byta om. När jag står där ute upptäcker jag något i spegeln. Mig själv i trosor och linne. Jag kollar en sväng hur kroppen ser ut, precis som de flesta gör när de upptäcker sig själva i spegeln. Jag stannar vid benen, jag står en lång stund och inspekterar dem. Sedan upptäcker jag till min förvåning, och förskräckelse. Jag gillar mina ben! De når exakt ner till marken, och det är precis sådana jag vill ha. Okej, de är kanske lite knubbiga och runda på sina ställen, men det gör bara att jag står stadigare på jorden med mina små fötter.