Sofia

Husmor förbannar sig över spisen nu igen. Jag har i afton tillbringat de mesta timmarna i köket, först med att laga mat och sedan med att baka lite gott fikabröd till mina kära arbetskamreter på byggen. Jag bestämde mig för att dels baka en toscakaka och dels en sockerkaka. Båda dessa bakverk kräver en viss tids visstelse i ugnen. Ingen fara med det då jag har en relativt bra och ny ugn, men då dyker det lilla problemet med mitt hyreshus upp. Ni som inte läst mitt blogginlägg om min tjockpannkaka kanske inte vet att mitt lilla hyreshus lutar lite. Si så där 2,5cm/meter, vilket resulterar i mycket sneda bakverk och pannkakor. Självklart händer det ju även idag, fast jag använde mig av mitt lilla knep med en kniv under långpannan. Förhoppningsvis är personerna som skall äta bakverken inte speciellt petiga över utseendet utan mer intresserade av smaken! För smaken är ju faktiskt densamma även om kakan är några centimeter högre på ena sidan.

Innan jag startade min afton i köket jobbade jag först några timmar, sen for jag och David i väg på ICA maxi för att handla lite inför helgen. Sen (på min begäran!) for vi på JULA och inhandlade ett par rejäla arbetsbyxor till mig! Jag tänkte att jag skulle ha några bra och behändiga byxor nu de kommande månaderna när jag blir kommunalare en stund. Fast jag köpte faktiskt ett par gråa så att jag skall smälta in med folket på byggen också!  

För övrigt är jag väldigt stolt över mig själv. Jag tillbringade hela dagen på jobbet i tisdags från 7:30-20:15, och vet ni vad. Jag var på golvet! Jag övergav min plats i kassan åt Johanna och hennes syster och begav mig ut på golvet för att hjälpa kunderna. Gick över förväntan, men jag fick ju ingen VVS- eller färgkund så det kanske är därför det känns så bra! =)

När jag låg där under kassan och inandades beckers grundfärg, och Sara skojade om att om jag tog en lättöl skulle jag vara full, insåg jag att jag är 21 år snart 22 år (9 mars för er som glömt). Det är ingen ålder, det är inte ens halvvägs till "gammal" . Ändå känner jag mig som minst tio år äldre. Vad jag ska göra? Le och hoppas på att känslan går över, så klart.

Jag satt idag och funderade över vad jag skulle hitta på att förgylla min blogg med. Inga speciella vardagshändelser har passerat mitt liv och lämnat några spår efter sig. Eller i och för sig hade vi avslutningsmiddag med klassen uppe i Luleå i fredags, men på något sätt kändes det inte som något avslut utan mer som en trevlig middag med några bekanta, som råkar vara mycket olika varandra.
 
Igår var jag tillbaka på jobbet. Jag har ju "sagt upp mig" från coop för att äntligen få påbörja min praktik så jag får göra klar min utbildning någon gång. Fast praktiken börjar inte förrän 4 febuari så i dagsläget jobbar jag extra på coop, nästa vecka ska jag jobba 37 timmar. Jo, ni läste rätt. Jag ska jobba extra och jobba lika mycket som en heltidare =)
 
Av en konstig anledning hamnade jag på golvet framför tv idag. Jag låg där och filosoferade och "sappade" runt lite. Helt plötsligt fångade något mitt intresse. Innan jag insåg det hade jag säkert "sappat" fram en si så där fyra-fem kanaler. bara att börja "sappa" tillbaka med andra ord. Jag insåg till slut att det som fångat mitt intresse denna mycket tråkiga kväll, var till min stora förfäran tvåans nyheter, eller rättare sagt väder. I och för sig tycker jag att vädret är ett förvånandsvärt intressant samtalsämne,  ungefär som med kartor. Får jag en karta i min hand och jag är såld! (Pappa, det där är ditt fel) I alla fall, tvåans väder. kvinnan i rutan var väl runt sina 50 år, lite halvrund och ed en märklig utstyrsel. Själva väderkartan kändes som något från 90-talet. Har inte tvåan insett att vi har ramlat in i år 2008? Jag fann mig själv ligga där på golvet och småfnissa åt spektaklet. Helt plötsligt märker jag det! Meterologena säger inte att det skall bli snö på lördag, samtidigt som de försöker stråla ikapp med de fåniga, enstaka solarna på kartan. Nej, nu säger de att det kanske skall bli snö på lördag, samtidigt som de försöker gömma ansiktet för att ingen riktigt ska förstå att de är osäkra. Börjar jag bara bli galen eller är det någon mer än jag som märkt det?

För några dagar sedan satt jag och kollade igenom gamla dagboksinlägg på den facionabla sidan, lunarstorm. Efter att jag lusläst de flesta inläggen satt jag med tårar rinnande längst med kinderna, nej gott folk. Sofia har inte gott och blivit känslosam, hon är fortfarande sitt kalla jag. Det var bara det att jag skrattade så in i norden att tårarna bara sprutade. Jag vet att det var en blandning av trötthet och hunger som gjorde mig till en skrattande fontän, men det är svårt att undvika att le och skratta när man läser inläggen. Vissa av dom är helt fantastiska. Det kan i och för sig ha och göra med att jag har mycket minnen kring dem, men den största orsaken är ändå att de berättelserna som berättas i inläggen är bara nå så förbaskat korkade.

Jag ska börja från början. För er som inte känt mig så länge: Jag har en vän sen många år tillbaka, Frida heter hon. När hon och jag slår våra kloka huvuden ihop blir vi, kanske inte dom dummaste, men i alla fall de minst smarta på denna jord.  I ett av mina inlägg från år 2004 kan man läsa följande lilla historia som utspelar sig någon gång i gymnasiet när Frida fortfarande hade kvar sin golf med fågel i fläkten;

"Fredageftermiddag på en parkering i Sandviken.
(Sofia) - Det var lite dåligt med luft i det här däcket..
(Frida) - Jadu...
Efter en stund kommer Fridas far och byter Fridas punkterade däck till ett reservdäck, ni vet ett sådant där som är ungefär lika brett som ett skottkärrshjul. 50 km/h fick man köra i med det och vi skulle åka hem, hem till Järbo på en 90 väg. Sån jävla tur att det inte var skiftbyte nere på Sandvik. Efter ett tag när vi legat och puttrat på Järbovägen är det en bil som kommer ikapp oss, men han kör inte om oss fast han kan. Då kommer Frida med sin fruktansvärt kloka kommentar: "Det är sådana där som skapar bilköer!!"    "


Klockrent älskling, klockrent.

En bild skulle läggas in som ett kompliment till detta inlägg, men tyvärr ville inte blogg.se det just idag.

 

Julafton, nyår, och tio dagar efter det. Ja vänner, jag vet att jag inte är den som är bäst på det här med att uppdatera bloggen, men jag har helt enkelt inte tid, lust eller orken som behövs. Fast nu ska jag ta tag i detta problem och göra allt som jag kan för att tillfredställa mina tre - fyra läsare.

Vi börjar från början. Julen. Den tillbringades i mina föräldrars trygga och varma hem. Nu syftar jag förstås på att det är varmt på kärlek, det där med värmen i huset ska vi inte ens diskutera. Det faktum att jag sov med pappas en stor t-shirt, mammas mysbyxor, några gamla rosa raggsockor (tur att man inte har bytt skostorlek sen lågstadiet), ett duntäcke, en filt och ett överkast får mig att fundera om det ens är lagligt med en sån kyla i bostaden. Tur att pappa älskar sin vedspis och gladeligen eldar i den! =) Mina dagar där bestod mest i att besöka folk, varva ner och se de små underbara liven (brorsbarnen) leka och samtidigt se dom växa minst en decimeter. De blir så snabbt stora att faster snart måste göra något för att se äldre ut så att folk inte tror att det är syskonen som hon leker med! 

Nyår spenderades i Skellefteå med David och en bunt vänner i ett hus inte långt ifrån de hus som jag spenderade förra nyåret i. Tyvärr startades dagen med sprängande huvudvärk som inte ville gå över, inte ens vid tolvslaget när man stod på trappan och beundrade Ursvikens och Skelleftehamns fyrverkerier. Vi hade förstås våra egna fyrverkerier men de var jag så rädda för att jag inte vågade kika på. Bättra att beundra på avstånd, enligt mig. 

Sen där vid nyår hände någonting, jag vet inte men jag tror att någon lustigkurre fipplade med all världens klockor så att tiden började gå mycket fortare. De senaste tio dagarna har flugit förbi i rekordfart - Inventering, pappa 58 år, morfar 85 år, praktiken, pluggningen inför tentan och jobbet. Allt har som bara flutit ihop till en enda röra och helt plötsligt står jag här och ska göra min sista dag på Coop Bygg.. På ett liten tag, jag kommer ju så klart tillbaka! Den där arbetsplatsen har en viss dragningskraft som är alldeles för stark för att hålla emot. Jag undrar om det kan bero på den hysteriskt orange färgen som nu bryder stället? 

Under dessa dagar som jag inte uppdaterat bloggen så har jag i alla fall uppkommit något. Jag har kommit på förklaringen till varför man kollar lite extra på killar som är finklädda så till den grad att de skulle kunna gå på nobelfest när som helst. (Kostymbyxor, skjorta och slips på en vardag, vad är det för påhitt?) Det är inte för att man beundrar dem, utan det är för att man helt enkelt undrar varför de är så förbaskat uppklädda. Nu gäller det här absolut inte alla, men när man är född och uppvuxen där jag är då är man helt enkelt fostrad till att dras till killar med tre dagars skäggstubb, vildmarksbyxor och med ett dieselmoln ovanför sig.